Universiteten präglas av specialisering som ris­ke­rar att slå över i isolationism

Bok januari 28 janSamspel mellan biologi och kultur är centralt för den vetenskapliga kunskapen om människan och bör genomsyra såväl biologiska som samhällsvetenskapliga utbildningar, skriver Jonas Olofs­son, docent i psykologi, och Johan Örestig, fil. dr. i sociologi, i sin bok.

Med sin bok ”Evolutionsteori och människans natur” vill forskarna bi­dra till att överbrygga olika kulturer inom forskningen genom att ge naturvetare, samhällsvetare och humanister en gemensam kunskapsbas i evolutionsteori, genetik, neuropsykologi och biolo­giskt inspirerad samhällsforskning.

Jonas Olofsson och Johan Örestig anser att den svenska universitetsvärlden idag präglas av en hög grad av specialisering, vilket ris­ke­rar att slå över i isolationism. Det har gjort att vi halkar eft­er i förståelsen av hur män­ni­skans biologi samspelar med hennes so­cia­la, kulturella och psykologiska erfarenheter. Särskilt påtagligt är att det biologiska perspektivet är från­varande inom svensk huma­niora och samhälls­vetenskap, skriver de.

Enligt forskarna fortsätter svenska högskoleutbildningar i hög grad att reproducera de ”två kultu­rer” som beskrevs av C.P. Snow på 1950-talet. Utbildningssystemet producerar därmed biologer, hjärn­forskare och psyko­loger som ofta saknar en god förståelse för sina ämnens historiska ut­veck­ling och samhälleliga roll, och dessutom samhällsvetare och humanister med svaga kunskaper om evo­lu­ti­ons­teori, genetik och neurovetenskap.

ForskarVärlden.se

Ozonskador för miljoner kan undvikas om klimatmålen nås

Marknära ozon orsakar stora kostnader i Sverige genom skador på jordbruksgrödor och skog. En studie från IVL Svenska Miljöinstitutet visar att dessa skador sannolikt kan undvikas om vi min­skar utsläppen av växthusgaser.

– Sedan drygt tjugo år tillbaka ser vi en minskning av de högsta ozonhalterna i södra Sverige och norra Europa, sannolikt till följd av framgångsrika utsläppsåtgärder. Däremot har vi tyvärr fått allt högre bakgrundshalter av ozon över hela norra halvklotet, säger Per-Erik Karlsson, forskare IVL Svenska Miljöinstitutet.

Marknära ozon bildas genom reaktioner mellan luftföroreningar som kväveoxider och kolvä­tefö­re­ningar som drivs av energin i solljuset. Trafik- och energisektorn står för stora delar av utsläppen av ozonbildande ämnen. De globala bakgrundshalterna påverkas av ozonbildande utsläpp över he­la norra halvklotet.

Det finns inte mycket vi kan göra i Sverige för att påverka dessa halter. Om vi däremot både i Eu­ropa och globalt lyckas minska utsläppen av växthusgaser och därigenom också ozonbildande äm­nen kraftigt till 2050 kommer vi kunna undvika ozonskador på växtligheten i Sverige till ett vär­de av i storleksordningen 900 miljoner årligen.

– Det betyder omvänt att marknära ozon kommer fortsätta vara ett allvarligt problem om utsläp­pen inte minskar, säger Per-Erik Karlsson.

Klimatförändringarna leder till både längre växtsäsong och högre temperaturer. Båda dessa fak­torer ökar växternas ozonupptag och därmed skadorna, vilket leder till minskade skördar. Produktionen av ozonkänsliga grödor som vete och potatis har redan minskat på grund av de höga ozonhalterna i Europa.

Utöver skador på växtligheten kan höga halter av marknära ozon påverka människors hälsa och bland annat orsaka andningssvårigheter. Därför mäter IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Naturvårdsverket ozonhalterna över hela landet timme för timme genom den så kallade Ozonjou­ren. Om nivåerna överskrider en viss nivå varnas allmänheten via lokalradio och text-tv.

Källa: IVL Svenska Miljöinstitutet

Nazisternas förintelseläger i Auschwitz

 

Det var 70 år sedan som koncentrationslägret i Auschwitz i Polen stängdes. Det här var nazisternas största förintelseläger. Hit kom män, kvinnor och barn från hela Europa, främst judar, som gjorde sin sista resa.

Foto/Kenneth Leverbeck

Fortsatt intresse för olja och gas i Arktis

Frågan om framtiden för Arktis diskuterades nyligen på Arctic Frontiers i Tromsö. Det är en årlig mö­tes­plats för politiker, fors­ka­re och näringsliv.

Isavsmältningen i Arktis går olika snabbt i olika delar av regionen och även bedömningar av risker och lön­sam­het skiljer sig mellan de olika aktörerna.

Arktis är rikt på energiresurser och kommer att spela en viktig roll i den globala energiförsörj­ningen inom överskådlig framtid, enligt många branschanalytiker.

Den globala efterfrågan på energi ökar, samtidigt som världens länder siktar på att minska nivån på koldi­oxid­utsläppen.

En viktig utmaning för mänskligheten är hur energipotentialen i Arktis kan utnyttjas på ett hållbart och säkert sätt, bå­de lokalt och som global resurs.

Fossil bränslen förväntas förbli framträdande energikällor under lång tid framöver medan för­ny­bar energi fortfarande kan beskrivas som ”på upp­gång”.

Mycket av klimatförändringen ”öppnar upp Arktis” för företagen, och ses som en grundläg­gan­de utmaning för dem att utveckla olje- och gasproduktionen i regionen.

Pågående förändringar och turbulens på den globala geopolitiska scenen kan dessutom påverka Arktis roll som energileverantör.

Den officiella stånd­punkt hos de arktiska kuststaterna är att världen behöver mer energi och att Ark­tis ses som ett lågkonfliktområde som kan ge energi till världen.

De flesta miljöaktivisterna menar däremot att oljan och gasen i Arktis bör lämnas kvar i marken, bå­de av lokala och globala miljö- och säkerhets­skäl.

Både Ryssland och Norge satsar stora statliga resurser. För Ryssland handlar insatserna om en eko­nomisk nöd­vän­dighet men för Nor­ge mer av skäl som har med ”Good Governance” att göra.

USA och Kanada låter främst det privata näringslivet ta hand om investeringsbesluten under min­d­re statlig påverkan, varför utvinning sannolikt kommer i ett senare skede i den regionen.

USA och Kanada har mest oljetillgångar i Arktis medan Ryssland och Norge står för omkring två tredjedelar av den arktiska gasen.

Norge och Ryss­land dominerar olja- och gasproduktionen från den arktiska regionen. I väs­ter är Island och Grönland aktiva inom olje- och gasprospek­te­ring.

Grönland kan visa sig ha minst lika mycket olja- och gasfyndigheter som länderna i Nordsjöområdet men då huvudsakligen i havet utmed den östra kusten, som inte blir isfritt ännu på ett tag.

Remi Eriksen, oljeindustriman, arktisk konferens Tromsö 19-21 januari 2015
– Oljeindustrins aktiviteter i i Barents hav innebär mindre risk för förorening än ol­jetransporter till havs. Inga ökade halter av kolväten från olja eller metaller har upptäckts i sediment och ingen på­ver­kan på bottenlevande organismer i Arktis, sa Remi Eriksen, Det Norske Veritas. Foto/Arctic Frontiers.

Industrimannen och representanten för Det Norske Veritas, Remi Eriksen, gav sin syn på vilken roll som oljan och gasen i Arktis kan komma att spela utifrån en global temperatur­ök­ning på 2º C.

– Jag skulle bli förvånad om vi har sett det sista utvecklingsprojektet för utvinning av olja i Barents hav, med eller utan detta klimatperspektiv.

Enligt FN:s klimatpanel (IPCC) har de globala utsläp­pen av koldioxid orsakat en temperaturök­ning i Arktisregi­o­nen som är dubbelt så stor som genomsnittet globalt.

Den ökade temperaturen har minskat snötäcket i Arktis. Men samtidigt har mer is ob­serverats i regi­o­nen de senaste två åren.

Remi Eriksen konstaterade att den globala användningen av fossila brän­slen inte är kompatibel med klimat­målet på 2º C.

– Det behövs nya regler som leder till begränsning av oljeproduktionen – men det är osäkert om des­sa skulle implementeras på ett effektivt sätt.

Enligt FN:s klimatpanel krävs det att den globala uppvärmningen begränsas till under 2º C för att un­d­vika all­varlig inverkan på klimatsystemet.

-Då måste omkring en tredjedel av världens oljereser­ver bli kvar i mar­ken. Från ett mil­jöper­spek­tiv spelar det ingen roll var de fossila resurserna utvinns, sa Remi Eriksen.

Nu har den ökade oljeproduktionen påverkat situationen för Arktis. Fallande oljepriser har lett till att mer ener­gire­surser står outnyttjade i regionen.

Kenneth Leverbeck 22 januari 2015

Arktiska rådet är ett forum för samarbete

Arktiska rådet bildades 1996 och är ett internationellt forum för samarbete mellan regeringar i ark­tis­ka länder och dessutom sex organisationer för ursprungsfolk i den arktiska miljön.

Rådet är engagerat inom miljö och klimat, växt och djurarter, haven, räddningstjänst och havsmiljö, och urbefolkningar.

Medlemsstaterna i rådet är Norge, Danmark, Sveri­ge, Island, Fin­land, Ryss­land, Ka­nada och USA. Rådet har möte vartannat år med närvaro av ländernas utrikes­ministrar.

Rådet har sitt ursprung i Arctic Environmental Protection Strategy (AEPS), som signerades av län­derna på finskt initiativ 1991.

Brist på insyn i bistånd till internationella organisationer

En granskning från Riksrevisionen visar att UD:s hantering av biståndet inte är öppen och trans­parent. Det går inte att bedöma om biståndspengarna går till organisationer som är effektiva och uppnår bra resultat.

Riksrevisionen har granskat förutsättningarna för effektivitet i Utrikesdepartementets hantering av det multilaterala utvecklingssamarbetet, det vill säga bistånd till internationella organisationer.

Under 2013 gick 12 miljarder kronor av Sveriges bistånd till internationella organisationer.

Tre centrala delar i biståndskedjan har granskats – hur besluten fattas, dokumenteras och följs upp.
Granskningen visar att det inte går att förstå varför Sverige betalar en viss summa till en organisa­tion.

Besluten saknar ofta information om bakgrund, motiv och förväntade resultat. Inte heller besluts­pro­cessen är öppen och tydlig. En stor del av pengarna fördelas i en informell process av den poli­tiska ledningen, utan tydlig dokumentation.

Samtidigt är det formella ansvaret delegerat till UD. Detta gör att det blir otydligt vem som ytterst är ansvarig.

Sammantaget försvåras ansvarsutkrä­vande, kontroll och möjligheterna till insyn, enligt Riksre­vi­si­onen.

Dessutom skapas risker i hanteringen när kontrollen och insynen är begränsad. Brister och fel riske­rar att inte upptäckas.

Källa: Riksrevisionen.se

2014 års rapport om mobiltelefoni – Ny forskning tyder inte på hälsorisker

Ny forskning tyder inte på några hälsorisker med att använda mobiltelefoner eller trådlösa dator­nätverk. Det framgår av en forskningssammanställning som Strålsäkerhetsmyndighetens vetenskap­liga råd har gjort.

Strålsäkerhetsmyndighetens vetenskapliga råd för elektromagnetiska fält har granskat nära 200 vetenskapliga studier som publicerats det senaste året. Granskningen publiceras i en ny rapport om det aktuella forskningsläget för elektromagnetiska fält och hälsa.
Sammantaget tyder befintlig forskning på att det inte finns några hälsorisker att använda mobil­telefon. Bland annat cancerstatistik från flera länder styrker detta.
– Det vetenskapliga stödet för att mobiltelefonen skulle orsaka cancer blir allt svagare. Men det är ännu för tidigt att dra några helt säkra slutsatser när det gäller långtidsanvändning av mobiltelefon, det vill säga för den som använt mobiltelefon längre än cirka 15 år samt när det gäller barn, säger Lars Mjönes, sekreterare i det vetenskapliga rådet.

Det finns studier som visar att den elektriska aktiviteten i hjärnan under sömnen kan påverkas av radiovågorna från mobiltelefonen. Effekterna är dock små och påverkar troligen varken beteende eller hälsa.

Precis som det vetenskapliga rådet har konstaterat i tidigare rapporter finns det inga strålskydds­problem för allmänheten när det gäller radiovågor från exempelvis mobilbasstationer, TV- och radiosändare eller trådlösa datornätverk i hem- eller skolmiljö.

Källa: Strålsäkerhetsmyndigheten

Omtalad forskningsanläggning kan läggas på is

Det i särklass största forsknings- och infrastrukturprojektet som har planerats i Sverige, European Spalla­tion Sour­ce (ESS) i Lund riskerar att läggas på is.

Ett flertal av de deltagande länderna har fortfarande inte skrivit under några bindande avtal om fi­nan­sie­ring av bygget av den omtalade an­lägg­ningen.

Strax före jul skickade Kungliga Vetenskapsakademien ett brev till regeringen , om ESS-projektet. I brevet uttrycker akademien oro för finansieringen.

Lunds universitet spelar en central roll i ESS-projektet men har ännu inte fått några särskilda medel av rege­ringen till projektet och uttrycker oro för sin forskning.

I senaste numret av Universitetsläraren, medlemstidning för Sveriges universitetslärarförbund, kom­menterar Ewa Wiberg, som är prorektor på Lunds uni­ver­sitet:

-Vi kan ju inte bara vara med och finansiera driften av anläggningar som tillsammans kostar mer än två Öresundsbroar, vi måste också ha en möjlighet att forska på dem.

Istället för att under en tioårsperiod bidra med 550 miljoner kronor till ESS kan Lunds universi­tet tvingas betala 282 miljoner kronor redan nu.

Bakgrunden till akademiens och Lunds universitets oro beror bland annat på att den totala fi­nan­si­e­ringen av ESS-projektet ännu inte är säkrad av de medverkande län­derna.

Finansieringsavtalet borde ha skrivits under vid årsskiftet 2013/2014 då skulle bygget av an­lägg­ningen ha kun­nat inle­das till sommaren.

Men av­talet är ännu inte påskrivet av Estland, Frankri­ke, Island, Italien, Lett­land, Litauen, Ne­der­län­de­rna, Norge, Polen, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Ung­ern.

Det länderna hittills har undertecknat är varken rättsligt eller ekonomiskt bindande avtal, utan en­dast av­siktsförklaringar.
Om dessa länder inte går in som finansiärer, som planerat, har Sverige åtagit sig att täcka upp till 85 pro­cent av totalkostnaderna för projektet. Alternativet är att lägga projektet på is.

ForskarVärlden.se