Klimatforskningen behöver mer integration

Kyotyo
Sedan 2009 har en rad länder i Sydamerika, Afrika och Asien övergivit klimatsamarbetet och Kyotoprotokollet. Bild/Kyoto 2013. Fotograf/Kenneth Leverbeck

Det mellanstatliga politiska samarbetet inom klimatområdet har hamnat i en låsning. Klimat­forskningen behöver blir mer integrerad, med fler samhällsvetare och humanister.

Det var några centrala slutsatser från klimatseminariet Mind the Gap under Världsvetenskapsdagen i höstas, som arrangerades av Svenska Unescorådet och Vetenskapsrådet.

Flera av talarna menade att problemet med den nuvarande klimatforskningen är att de vetenskapliga programmen främst är inriktade på naturvetenskap och teknik.

Eva Lövbrand, docent vid Centrum för klimatpolitiska studier på Linköpings universitet talade om behovet av vetenskaplig mångfald.

Hon menade att vi har nått ett vägskäl när det gäller normen om vetenskaplig integration och mång­fald inom klimatforskningen.

Med Kyotoprotokollet och erfarenheterna från Köpenhamnsmötet 2009 som utgångs­punkter ifråga­sätter kritikerna den nuvarande modellen för klimatpolitiken.

-En ökad vetenskaplig integration är vägen framåt där naturvetenskapliga planer och samhällsakti­viteter fungerar som sammanlänkade system, sa Eva Lövbrand.

Eva Lövbrand såg klimatsystemet som en förebild för denna integration och FNs klimatpanel som integrerande kraft med normerande effekter.

Hon talade om kritiken mot resultaten av Köpenhamnsmötet men hänvisade också till slutsatserna i en RRV studie från 2012 om svensk miljöforskning.

Enligt Eva Lövbrand saknar svensk klimatforskning en entydig definition. I RRVs rapport Svensk klimatforskning – vad kostar den och vad har  den gett? står det bland annat:

”För att klimatforskningen ska fungera som ett effektivt klimatpolitiskt styrmedel, behövs en sam­lad strategi eller handlingsplan som konkretiserar forskningens bidrag till klimatmålen.”

I Sverige är frånvaron av perspektiv på genus och samhällsklass tillsammans med det naturvetenskapliga tolkningsföreträdet en del av den återkommande kritiken mot klimatforskningen.

Eva Lövbrand trodde inte på konsensus inom klimatforskningen som ett allena saliggörande mål. Vetenskapligt oliktänkande såg hon inte som ett problem utan som en möjlighet.

Christer Nordlund, professor i idéhistoria, Umeå universitet, talade om framväxten av ”grön huma­niora” och om bakgrunden till den integrativa forskningens dilemma.

Den historiska bakgrunden är att miljövetenskapen främst var intressant inom naturvetenskap men inte inom samhällsvetenskap och humaniora.

Det skulle dröjde innan några samhällsvetare och humanister började finnas med inom de nationella klimatforskningsprogrammen.

-Att ha sju naturvetare och en humanist i samma grupp inom klimatforskning ansågs vara okej men inte sju humanister och en naturvetare, sa Christer Nordlund.

-Frågan är var den integrerade forskningen kan rymmas. Miljöforskningen har haft svårt att bli accep­terad inom kärndisciplinerna. Den saknas inom högprioriterade områden.

Han menade att det är lätt att efterfråga ytterligare naturvetenskaplig och teknisk forskning men på­pekade samtidigt att innovationer i sig inte ändrar någonting.

Men nu börjar det växa fram nya integrerade kunskapsfält inom klimat- och miljöforskningen, som En­vironmental  Humanities och grön humaniora.

– Mistra och Formas har vaknat. Den humanistiska miljöforskningen är under tillväxt. Vi lever i en ny geologisk era, ”The Anthropocene”, sa Christer Nordlund.

Kenneth Leverbeck

Februari 2014

Se kommentar från ForskarVärldens redaktör

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Ett digitalt magasin om aktuell forskning