När Hammarby Sjöstad byggdes var det med miljövisionen att området skulle vara ”dubbelt så bra”. Forskningsresultat från KTH visar att man i planeringen av den nya stadsdelen lyckades lyfta integreringen av miljöarbetet till en ny nivå, både nationellt och internationellt. Men man kunde ha nått ännu längre, menar Sofie Pandis Iveroth som utvärderat Hammarby Sjöstads miljöprofilering.
1992 började man planera den nya stadsdelen, och 1996 kom miljöprogrammet till. Kärnan i programmet var att koppla ihop infrastuktursystem som sophantering, vattenrening, värme och el och se till att dessa fungerar tillsammans på ett optimalt sätt, den så kallade Hammarbymodellen. Man ville minimera områdets energianvändning, främst genom att använda restprodukter från sekundär energi. Analyser visar att målet att 80 procent av det utvinningsbara energiinnehållet i avfall och avloppsvatten ska utnyttjas är uppfyllt.
Men det finns forskning som visar att den här typen av åtgärder inte ger hållbarhet på lång sikt eftersom man låser in sig i sociotekniska system. Det är svårt att ta in ny teknik i ett befintligt system, och den problembilden finns både i Hammarby Sjöstad och på andra ställen.
– Ett exempel är solpaneler, vilket föreslogs men inte blev av. Staden är nämligen beroende av att förbränna sopor. Soporna genererar värme året runt, även på sommaren när solpaneler skulle haft sin peak. Man kunde ha löst det med värmelagring, men bolagen som jobbar med värme, vatten och el hade redan gjort sina inversteringar och var inte motiverade att ställa om, säger Sofie Pandis Iveroth.
Källa: KTH