Forskare på Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet, leder det veten­skap­liga arbe­tet med ett nytt svenskt satellitprojekt (MATS). Satelliten kommer att skickas upp 2017 och ska un­dersöka vågor i atmosfären.

Projektet kommer med optiska mätmetoder att observera ljusfenomen som är specifika för meso­sfä­ren, till exempel nattlysande moln och luftsken.

För att få en bra bild av vågstrukturer i dessa feno­men används tomografi, vilket gör det möjligt att rekonstruera en tre-dimensionell bild genom att observera mesosfären från många olika håll.

Dessutom används spektroskopi, ett sätt att undersöka hur det uppmätta ljuset ser ut vid olika våg­längder. Från detta går det att dra slutsatser om allt från temperatur till mängden av is i atmosfären.

– MATS är ett mycket spännande projekt med tanke både på de vetenskapliga frågeställningarna och på metoderna att angripa dem. Genom att kombinera moderna optiska mätmetoder med en modern satellitplattform hoppas vi att kunna bidra stort till forskning om vågornas betydelse i atmosfären, säger Jörg Gumbel, professor vid Meteorologiska institutionen, Stockholms Universitet.

Källa: Stockholms universitet

Färre sladdar, mindre antenner och snabbare videoöverföring. Det kan bli resultatet av en ny sorts mikrovågskretsar som har designats på Chalmers. Resultaten presenteras på en amerikansk konferens i dagarna.

Varje gång vi tittar på ett filmklipp på vår telefon eller surfplatta, är en hel kedja av avancerad tek­nik inblandad. För att filmen ska börja spelas upp i jämn följd när vi trycker på play-symbolen måste datan nå oss snabbt via en lång rad av enheter, antenner och mottagare. Med allt fler använ­dare, högre krav på bildkvalitet och fler trådlösa system är det en stor utmaning att ta fram metoder för att skicka de enorma datamängderna genom luften med rätt hastighet.

Lösningen kan vara att använda sig av högre frekvenser än idag, från 100 gigahertz och uppåt, eftersom man då får tillgång till ett större band av tomma frekvenser, vilket möjliggör en högre datatakt. Forskare runt om i världen arbetar nu med att ta fram datakretsar som klarar att skicka och ta emot tillräckligt starka signaler på höga frekvenser. En grupp från Chalmers och Ericsson har redan lyckats.
– Vi har designat kretsar för signaler på 140 gigahertz, där vi har en stor bandbredd. I labbtesterna kom vi upp i en överföringstakt på över 40 gigabit data per sekund, vilket är dubbelt så snabbt som det tidigare världsrekordet vid jämförbar frekvens, säger Herbert Zirath, professor i höghastighetselektronik på Chalmers, och deltidsanställd på Ericsson Research.

Källa: Chalmers tekniska högskola

Chalmers har varit en av parterna i forskningsprojektet Non-hit Car and Truck som nyligen presen­terade sina resultat vid demonstrationer på testbanan AstaZero utanför Borås(se bilden).

I projektet har teknik utvecklats som kan avvärja trafikolyckor, genom att fordonet kontinuerligt har uppsikt över trafiksituationen och aktivt kan assistera föraren vid riskfyllda situationer.

Experimentfordonen som har utvecklats i projektet är bland annat utrustade med en kamera i fram­rutan samt fem radarsensorer (en framåt och en i varje hörn av fordonet) som läser av omgivningen i ett komplett 360-graders synfält.

En viktig del i tekniken är så kallad sensorfusion – det vill säga att kombinera en stor mängd data från olika sensorer för att extrahera information om trafiksituationen, vilket sedan är underlag till beslut om, och hur fordonet ska ingripa. Ju mer tillförlitlig information som kan extraheras om både fordonets status och dess närområde – desto tillförlitligare beslutsunderlag.

– Systemet ska kunna identifiera trafikanter och andra fordon, mäta deras hastighet, beräkna tid till en kollision och förutsäga nästa skeende. All denna information ska ge underlag för beslut om for­do­net ska agera genom till exempel en autoinbromsning eller autostyrning, säger professor Jonas Sjöberg från institutionen Signaler och system.

Källa: Chalmers tekniska högskola

Årets Nobelpristagare i medicin/fysiologi, John O´Keefe och makarna May-Britt och Edvard I. Moser belönas för sina upptäckter om hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning.

– Det var ganska oväntat men jätteroligt. Det är mycket välförtjänt eftersom pristagarna har hållit på så länge och varit väldigt systematiska i sina analyser. Deras forskning är genomarbetad, robust och elegant, säger Klas Kullander, professor i molekylärgenetisk utvecklingsbiologi vid Uppsala universitet.

2014 års Nobelpristagare har upptäckt ett positioneringssystem i hjärnan, en slags ”inre GPS”  som gör det möjligt att orientera sig i rummet. Deras arbete har visat hur en avancerad intellektuell process utförs av hjärnans nervceller.

År 1971 upptäckte John O ́Keefe den första komponenten i detta positioneringssystem. När en råtta befann sig på en viss plats i ett rum aktiverades alltid vissa nervceller i den del av hjärnan som kal­las hippocampus. Andra nervceller i hippocampus aktiverades vid andra platser i rummet. O ́Keefe drog slutsatsen att dessa ”platsceller” i hjärnan bildar en slags inre karta av rummet.

År 2005 upptäckte forskarna May‐Britt och Edvard Moser en annan nyckelkomponent i hjärnans positioneringssystem. De identifierade en typ av nervceller, ”rutnätsceller”, som skapar ett koordinatsystem för positionsbestämning. Deras undersökningar visade hur de olika celltyperna samverkar för att vi ska förstå var vi befinner oss och hittar rätt.

Pristagarnas upptäckter har löst ett problem som sysselsatt filosofer och forskare i århundraden – hur hjärnan skapar en karta av rummet som omger oss, och gör det möjligt för oss att hitta vägen i en komplicerad omgivning.

Källa: Uppsala universitet